På 2011 års bokmässa i Göteborg roade jag besökare och utställare
 med min mobila och högst uppnosiga monter. 
Jag hamnade omgående på Svenska Dagbladets förstasida samt i nätupplagans bildspel.http://www.svd.se/kultur/bildsvep-fran-bokmassegolvet_6498196.svdshapeimage_2_link_0

Foto: Dan Hansson SvD

Lidingö Tidning augusti 2011
                                             
En skada i halsen tystade inte sångerskan Ann Allan. När hon tvingades att sluta sjunga fann hon en häftig lust att skriva. Det blev till en bok om glädje, smärta och livet här och nu. I boken "Kan någon ta ett snack med mina uppnosiga blåsippor?" berättar Ann om hur hon började sjunga nästan som nyfödd. Som liten sjöng hon i tid och otid. På väg att bli vuxen kunde hon känna tonerna tränga sig fram igenom henne.
Att sjunga var ett starkt behov. Men efter en lång karriär som sångerska och sångpedagog tog det plötsligt och grymt nog slut i och med biverkningar efter en nackoperation.
Hon lägger ingen skuld på vårdpersonalen, utan ser det som "otur i arbetet". Efteråt kunde hon bara sjunga några få toner i taget, på grund av en permanent skada i halsen.
Till och med att tala blev jobbigt. Men hon fortsatte att arbeta som pianopedagog i stället för att deppa ihop, och satte sig på ledig tid vid datorn för att låta orden välla fram. 
Helt förutsättningslöst flödade texterna ur henne, i en alldeles egen stil.
Det var inte meningen att det skulle bli något särskilt. Länge skrev hon bara långa och innehållsrika mail till vännerna.
– En av dem sa att han skulle samla mina mail i en pärm och ha med som läsning på sina resor, om jag inte skrev en bok. Och jag tänkte att inte ska han väl behöva gå omkring med en hel pärm…
Fler brevvänner och många andra uppmanade henne att skriva mer. Så det blev till slut en bok, som hon gav ut på eget förlag med professionell handledning. Ann Allan berättar att hon fått god hjälp av sina vänner i branschen.
Texterna handlar om hennes liv som kvinna med sångerskekarriär och som mamma och hustru i en färgstark familj. Ett liv som förändrades då ryggen och nacken börjar krångla.
Det som mer än något annat utmärker boken är Ann Allans stora lust uttrycka sig. Lekfullheten tar henne i väg på våghalsiga experiment med stilen. I den mycket fritt kåserande prosan hittar man nybildade ord som "klorofylleri" och "näktergalningar", för att bara nämna ett par exempel.
Allt hon berättar om blir utgångspunkter för fria improvisationer, lite påminnande om hur man spelar jazz. Något som erinrar om hennes musikaliska ådra.
Men allt är inte bara lek, boken har också ett djup, ett allvar och en historia.
– Den här boken kunde jag inte ha skrivit för tio år sedan. Man måste vara mogen, ha upplevt något för att ha något att förmedla. Annars blir det bara ytligt, säger Ann.
Berättelserna är till stor del glädje- och sorgesånger. Medan smärtan i rygg och nacke hotade att göra hela livet ledsamt, fortsatte henne "glädjemotor", som hon kallar den, att arbeta. Med dess hjälp har boken kommit till och fått en växande läsekrets. Hela förstaupplagan gick snabbt åt.
– Jag trodde själv inte att det här var särskilt intressant. Men det har det bara rasat in mail från människor som har läst den och tyckt väldigt mycket om den. Det är så härligt att de blir berörda, säger Ann Allan.
Martin Alm

Först sträcker hon fram en riktigt finsko i storlek 50, av högsta kvalité. Skorna tillhörde Lång-Adolf. Han var extremt lång och hyrde övervåningen i grannhuset på Fredsgatan i Östervåla där Ann Allan bodde som liten.

Lång-Adolf är en av flera Östervålabor som Ann berättar om i boken ”Kan någon ta ett snack med mina uppnosiga blåsippor?”

  1. -Jag sjöng alltid som liten, så det var ingen tillfällighet att jag började på Östermalms gymnasiums musiklinje. Folk

som känner mig som liten tänker nog på musik, jag ledde som femtonåring ungdomskören i Missionskyrkan.

Sedan många år bor hon på Lidingö, men har ett sommarhus utanför Östervåla.

Ann har under en lång tid tänkt att skriva en bok. Hon mejlar mycket till vänner, och då kan det ibland bubbla över. När så någon mejlade tillbaka och skrev att ”om du inte skriver en bok gör jag en bok av dina texter”, då gjorde hon slag i saken.

Till formen skulle man kunna säga att ”Kan någon ta ett snack med mina uppnosiga blåsippor?” är en punkbok. Ann Z Alla är också lite punkig i sitt sätt att vara. Som på bokmässan nyligen där Ann helt enkelt klädde sig som en monter och vandrade runt bland mässbesökarna.

- Mycket i boken är präglat av människor och miljöer i Östervåla. Vi är en stor släkt med många spirituella människor, min pappa var levnadsglad och galet rolig. Jag har en inbyggd glädjemotor och något jag tagit med mig hemifrån som jag haft nytta av i livet är att vara självständig, säger Ann.                                   Text och foto: Christer Bergström

Uppsala Nya Tidning oktober 2011


Ann Z Allan i sin barndoms trädgård i Östervåla. Från Östervåla har hon också hämtat inspirationen till sin debutbok,

Kan någon ta ett snack med mina uppnosiga blåsippor?

Pappa Waldemar med efternamnet Ludvigson, blev årets Västmanlänning 1996, var lokalredaktör för Sala Allehanda i Östervåla och tog bland annat initiativet till att bevara snickarverkstäder och skapa möbelmuséet.

”Lekfullheten tar henne i väg på våghalsiga experiment med stilen. I den mycket fritt

kåserande prosan hittar man nybildade ord som "klorofylleri" och "näktergalningar".

Allt hon berättar om blir utgångspunkter för fria improvisationer, lite påminnande
om hur man spelar jazz. Något som erinrar om hennes musikaliska ådra.

Men allt är inte bara lek ... boken har också ett djup, ett allvar och en historia.”


Martin Alm, kulturskribent, om debutboken ”Kan någon ta ett snack med mina uppnosiga blåsippor?”

I gott sällskap i 1.6 & 2.6miljonerklubbens tidning år 2011

Och så här skrev finländska Kuriren:

Rolli Fölsch om Själalycka i Bibliotekstidningen:


”Det är en finstämd, humoristisk och välskriven bok som författaren, musikproducenten och bloggerskan Ann Z Allan skrivit ... Språket är nytänkande och eget, så medan hon ”trampar omkring på sin livscykel” passar hon på att ”låna en makrosekund av Evigheten” ... ”



Lidingö Tidning om Själalycka:

Journalisten och författaren Lotta Lewenhaupt tipsade om min bok Själalycka i 1.6&2.6miljonerklubbens tidning.

Lidingö Tidning och Mitt i Stockholm 7/11 2014

Recension i Demensforum december 2014

”Döden är för viktig för att tas på alltför stort allvar. Det är boken Själalycka ett lysande exempel på. Utan att förringa dödens slutgiltighet lyfter författaren Ann Allan betydelsen av att leva här och nu.
  Ett sätt att tala om döden och livets förgänglighet är att använda sig av igenkännandets berättelser kryddade med humor. Litet respektlöshet kan vara en inkörsport till ett konstruktivt samtal om döden, oberoende av om vi är ateister, agnostiker eller religiöst troende med olika kännetecken.
  Själalycka är det jag drabbas av när jag läser Ann Allans bok med samma namn. Författarens insiktsfulla och livsbejakande texter om döden har en humoristisk twist som understryks av Jan Romares oförglömliga illustrationer.   Några sidor Själalycka motar effektivt novembermörkrets hotande höstdepression. Boken kan avnjutas som sådan eller i sällskap med Lars Gullins musik, ett par bitar mörk choklad och en espresso.
  Själalycka vill inte trängas i bokhyllan, utan trivs bäst uppslagen på köksbordet. Boken kan användas som diskussionsunderlag i hemmet, skolan, församlingar eller äldreboenden.”
Jani ”jazzpastorn” Edström, Helsingfors

SPF:s Veteranen december 2014

Tio år efter det att demenssjuka Märta Ludvigson i Östervåla gick bort, 85 år gammal, satte sig dottern Ann Allan ner och skrev en bok om sjukdomen.

Hon föreläser nu om ämnet och läser texter ur sin bok. Ibland spelar maken Jan Allan mellan texterna.

– När man som anhörig lever nära en dement får man viktiga erfarenheter och kunskaper, säger hon.

Märta Ludvigsson var tillsynslärare på skolan i Östervåla, kvinnosakskvinna, nämndeman och kommunalpolitiker med intresse för kulturfrågor.

Innan hennes sjukdom blev uppenbar för de närmaste minns Ann Allan ett tillfälle då hon anade att det var något som var på väg att hända med hennes mor.

– En kort sekund såg jag något i hennes ögon, något som inte hängde ihop med mamma. Därför heter boken om hennes sjukdom "Jag såg något i dina ögon, mamma". En förändrad blick är ibland det första tecknet, som gör att anhöriga anar att något är fel.

Ann och hennes bror växte upp i villan i Östervåla som stod klar 1956 då hon var ett år gammal. Vid 16 års ålder kom hon in på musikgymnasium i Stockholm, utbildade sig till sång- och pianopedagog och sjöng i många år en av de åtta stämmorna i sånggruppen Octavox.

– Jag har sjungit sedan jag var liten. När jag var 15 ledde jag en kör i Missionskyrkan. Hemma var det harmoniskt och ständigt politiska samtal vid köksbordet. Jag var under tonåren aktiv inom Amnesty och politiken.

Demenssjukdom kommer smygande: Avbrott i varseblivningen, minnesförluster, humörväxlingar ... Kanske, säger Ann, påskyndades sjukdomen av att mamma blev ensam efter maken Waldemars plötsliga död år 2000. Ensamhet kan vara förödande.

– Kanske tror man att barnen alltid vet vad som är bäst för en sjuk förälder, men det är inte så enkelt. Det finns ett hundratal olika demenssjukdomar och okunskapen är stor. I Östervåla fick mamma ingen specifik diagnos, men läkare, sköterskor, släkt och vänner hjälptes åt för att försöka lösa alla de problem som uppstod.

Märta Ludvigson flyttade efter makens död till Lidingö där Ann är bosatt sedan år 1990.

– Mamma visade tecken på sjukdom ett år senare. Jag tog ständigt med henne på konserter, vernissager och såg till att hon fick träffa människor eftersom ett rikt socialt liv är viktigt för en demenssjuk. Men att flytta en gammal människa är inte bra. De bör stanna i sin invanda miljö samtidigt som det är svårt att bo kvar då man blir sjuk. Efter ett par år ville mamma flytta tillbaka till Östervåla där hon kände igen människor, butiker, gator. Men hon blev bara sämre.

- Mamma började nattvandra och flyttade sedan till Tallgårdens äldreboende.

Ann Allan säger att hennes bok syftar till att ge tröst, stöd och kunskap. Bland annat tar hon upp människosynen som en avgörande fråga.

– Många skäms över sin dementa far eller mor. De upplevs så förändrade att man gömmer undan dem. Men även en människa med ett annorlunda beteende måste ju få finnas.

Boken är givetvis också ett sätt att bearbeta egna upplevelser av sjukdomen, säger hon.

– Jag har funderat över svåra frågor och fått många svar, efter en livlig kontakt med ett stort antal sakkunniga så som demenssköterskor, läkare och professorer. Jag har också fått hundratals mail från människor ute i landet som berättar om sina erfarenheter och sina sorger.

Jag skrev boken för att hjälpa andra och öka förståelsen för demens som kommer att bli vanligare eftersom antalet äldre ökar.
Hans Lundgren UNT

Artikel UNT februari 2015

Insidan Dagens Nyheter om ”Jag såg något i dina ögon, mamma”.

Foto: Roger Turesson, DN

Ann Allans mamma försvann, mitt framför hennes ögon, och mer och mer för varje dag.
Nu föreläser Ann om demens och hur vi ser på åldrande.
”Vi får aldrig skämmas över dem, de är lika mycket värda som alla vi andra”.

Ann Allans mamma, Märta, sitter vid sängkanten och tittar ner i golvet. En position Ann aldrig sett henne i förut. Hon som alltid brukade vara så livfull. Märta säger till sin dotter: ”Jag är så ensam att jag håller på att bli tokig”.

Efter ett besök hos sin mamma stänger Ann ytterdörren och hör ensamheten hon lämnat kvar; den höga volymen från tv:n, och ensamheten. Då kommer tårarna.

– Ensamheten var det som mamma led av värst tror jag. Och min vetskap att hon var ensam var det som gjorde mig mest förtvivlad, säger Ann.

Märtas man hade nyligen dött och hennes värld slagits i spillror. Snart förändrades hon. Hennes inre färdades längre och längre bort från henne, beskriver Ann. Precis som hon förlorat sin man började hon alltmer förlora sig själv. Ann såg med stor sorg på när hennes mamma klev in i demenssjukdomens töcken.

– Jag såg in i hennes ögon en dag och såg att något förändrades, hon fanns inte där längre. Det var jobbigt och svårt att tackla alla de olika situationer som sjukdomen innebar.

I Sverige lever 160 000 människor med någon typ av demenssjukdom. Antalet drabbade kommer att fördubblas fram till år 2050, i och med att allt fler blir allt äldre. Något som Ann tror kommer att sätta press på demensvården.

– Jag har pratat med många, både sjuka och anhöriga. De får ingen hjälp, för det finns inga resurser. Anhöriga går på knäna, samma sak med vårdpersonalen. På många ställen, inte alla, har de inte tid att lära känna människan bakom sjukdomen.

Märta dog för drygt tio år sedan. För några år sedan började Ann tänka vad som egentligen hände då hennes mamma blev sjuk. Funderingarna ledde till att hon skrev en bok om sin mammas sista år. I den berättar hon bland annat om tankar och känslor kring att mammans yttre fanns där, medan den vän hon alltid haft i mamman blev allt svårare att finna.

Under våren har Ann utsetts till ambassadör för Alzheimerfonden och nu föreläser hon om demenssjukdomar utifrån sin bok ”Jag såg något i dina ögon, mamma” (2014). Uppdraget, tillsammans med hennes bloggande, gör att hon får kontakt med anhöriga som berättar om demensvården och sina sjuka närstående.

Ann gick in i väggen när hennes mamma var sjuk. Hennes pappa hade nyligen dött och på bara ett år hade hon varit på sju unga vänners begravningar. Hon hade hjälpt sin mamma länge och umgåtts med henne så mycket hon bara kunde. Mamman hade alltid varit hennes bästa väninna.

Med mammans demenssjukdom blev allt värre. Hon kunde ringa tio gånger under en natt, vara upprörd och komma med anklagelser mot Ann och familjen. En helg bestämde sig Ann för att ta en paus. Hon åkte ut till sitt lantställe med sin sexårige son. Plösligt såg hon sin mamma utanför fönstret. Hon hade tagit sig dit i taxi.

– Jag sjönk ihop på golvet med huvudet mot ett skåp, jag var helt slut. Det var sorgen över att jag förlorat min mamma, men också ansvaret jag bar på. Det kom ikapp mig. Jag brukar citera en läkare som sa att när man ser en människa förändras på det sätt som många demenssjuka gör blir det som om sorg läggs på sorg. Det blir inte bara en död utan flera.

Tre år efter att Ann första gången sett någonting förändras i sin mammas ögon somnade modern in för gott. Ensamheten tog över.

Frågan om vad som egentligen är bäst för den sjuka är en av de vanligaste bland anhöriga som Ann möter. Hon tror att det viktigaste är att låta den sjuka fortsätta att vara en del av samhället.

– Oavsett vem du är, oavsett sjukdom, om du är förlamad eller rullstolsburen, måste du få komma ut och uppleva samhörighet och kultur, säger hon. 

Själv tog hon med sig mamman på museer och konserter, trots att hon ibland betedde sig ”olämpligt”. Hon kunde skratta högt åt tavlor som inte ”skulle” uppfattas som roliga. Men att skämmas över sin mamma har aldrig fallit henne in.

– Man ska aldrig skämmas för någon. Det finns ingenting som heter att göra bort sig. Alla människor har ett värde oavsett beteende och oavsett utseende. Det är otroligt viktigt att komma ihåg, säger Ann.

Men att ha tid för den sjuka, eller gamla, är ett ständigt bekymmer och en källa till dåligt samvete hos anhöriga som Ann är i kontakt med. Många känner skuld och skam över att de inte kan hantera situationen.

– Men alla gör så gott de kan, tror jag. Vi förmår olika, vi är olika och måste få göra fel, våga göra fel.

Ann menar att okunskapen om hur vi ska behandla de äldre eller sjuka ofta beror på att vi inte ger dem samma självklara plats i samhället. När man inte längre är vacker, framgångsrik och ung har man inte längre samma värde.

– Vi får inte ens tänka i banorna att en människa är förbrukad. Det var annorlunda förr när man levde med hela familjen och upplevde ålderdom och dess olika uttryck. I dag ser vi sällan gamla och sjuka och då är det svårare att hantera när åldern gör sig påmind hos en närstående, säger hon.

Malin Hansson Dagens Nyheter Insidan 24 april 2015

                                                             ”Vi anhöriga” juni 2015

”Den här lilla boken är rent av vacker, nästan som en dikt i all sin enkelhet och går rakt in i hjärtat.
Författaren älskar sin mamma och försöker på alla sätt och vis att skapa ett liv för henne då fadern går bort och hon förlorar fotfästet, blir ensam kvar. På annandag jul i början 2000-talet anar Ann något främmande i ögonen på sin mor, hon försvinner bort i en värld hon inte kan nå. En värld dit hon inte kan följa henne.
Under mammans sjukdomstid kämpar hon både med sig själv under en utmattningsdepression och med mammans boende, önskningar och förvirrade påhopp.
Boken berör mig verkligen och framför allt imponeras jag över alla människor som är närstående till någon med någon form av demenssjukdom.
Ann Allan har nyligen utnämnts till ambassadör för Alzheimerfonden och föreläser nu om demenssjukdomar utifrån sin bok.”
Malin Forsberg

Special Nest var först ut med att skriva om ”Mamma till ett yrväder”
http://www.specialnest.se/liv-hem/mamma-till-ett-yrvader


Länk till Lidingö Tidning mars 2016 om yrvädret

Länk till Attention nr 3 2016. (Sidan 23)

Länk till SocialPolitik augusti 2016


Högsta betyg i tidskriften Funktion i Fokus, Habiltering&Hälsa, nr 2 2016.











Nedan en recension av Malin Forsberg i Vi anhöriga.

Tidskriften Memento nr 4 2015

I november 2014 gästade jag Gomorron Sverige och samtalade om boken

”Jag såg något i dina ögon, mamma”.

Samma dag intervjuades jag av Lotta Bromé i Radio P4.

Attention tidning nr. 3 2016

Lärarförbundets tidning Specialpedagogik anmälde boken i maj 2016:



”Mamma till ett yrväder är en innerligt kärleksfull bok om hur det är att vara leva
med ett barn med adhd. Författaren och ambassadören för Alzheimerfonden;
Ann Allan har skrivit en personlig bok rakt från hjärtat om ett av sina tre barn, Johan.
Om hur glädjen, kärleken och den ständiga oron finns och aldrig tar slut även då barnet växer upp.