Det var igår, Monica Zäta
27 augusti 2013
Monica Zetterlund. Hon stirrar uppfordrande på mig från det svart-vita idolfotot på väggen bredvid trappan upp till övervåningen. Ett signerat foto som hon gav oss mest på kul, med en liten hälsning till Jan på framsidan och till mig på baksidan. Och hennes ögon säger:
”Ann och Jan. Glöm mig inte.”
Jag glömmer aldrig den stunden då telefonen ringde. Det var en torsdagskväll. Klockan var tio minuter i tio och Lena Dahlman sa:
”Det har brunnit i Monicas lägenhet. Hon fanns därinne, hon låg i sängen. Och hon är död.”
Jan var hos grannen och jag ringde genast dit: ”Hälsa Jan att det har hänt nå´t jobbigt. Monica Zetterlund är död. Hon har brunnit inne.”
Vissa saker glömmer man aldrig. Somliga livs-sekvenser spelas med jämna mellanrum upp och lämnar aldrig ens medvetande.
Monicas död är ett sådant tillfälle.
När mordet på John Lennon nådde mig stod jag i kassakön på Vivo i Solna. Jag kan i detalj beskriva stunden. Och jag kan ord för ord återge vad det stod i Pelle Sandstraks sms som tidigt en fredagsmorgon väckte mig och förtäljde att Lasse Eriksson några timmar tidigare fallit ihop på scengolvet i Uppsala och upphört att finnas. Utan att det stod i manus.
Det är nu många stunder som lever i mitt minne. Stunder av överrumplande information. Stunder som förvånat och chockat. Stunder som fått mig att lägga ner pågående aktivitet. Stunder som övergått i förlamning.
Det var inte länge sen som Monica Zetterlund stod och lutade sig mot diskbänken härhemma och drack öl och pratade om musiken och om livet. Och något senare tittade ut genom köksdörren och vid åsynen av vår Harley Davidson Electra Glide 1979 utbrast: ”Det där är väl ingen motorcykel! Det är en stor jävla resväska!”.
Det var inte länge sen. Det var igår.
På måndag kväll, den 2 september, är det galapremiär av filmen om Monica Zetterlund och jag är kluven. Till och med lite orolig. Över vad ska jag komma att tycka. Vad jag ska komma att känna …
Det är modigt att göra film av en ikon. Särskilt som det var så sent som igår som den aktuella ikonen levde.
Och om en månad ska jag återigen dela ut stipendierna i ”Monicas anda”.
Jag är djupt respektfull inför den andan. Och jag funderar fortfarande vördnadsfullt över vad hennes anda egentligen innebär. Den är ju så mycket …
Hur jag kommer att uppleva filmen om Monica Z – det vet jag inte.
Men vilken min reaktion än blir, så håller jag den nog för mig själv.
Ett tillägg skrivet långt senare:
Se inte filmen. Jag satt sorgsen på biografen under galapremiären och hade svårt att hålla tårarna borta, av många olika skäl. Edda Magnasson är fantastisk som Monica, men filmen borde inte ha kommit till. Inte då, inte idag, inte ens om femtio år ...
Jag skickar varma tankar till Monicas dotter och övriga släktingar och hoppas att alla ni som ändå kommer att se filmen förstår att de allra flesta historiska skeenden är felaktigt beskrivna och karaktärerna är grovt förvanskade. Helt i onödan, eftersom Monicas liv var tillräckligt innehållsrikt och spännande.