Musik är ingen tävling. Det är gemenskap.

27 december 2015

Jag mailade till SVT:s Kulturnyheter häromdagen och bad dem att motivera sitt beslut att rapportera om enbart den kommersiella musiken gällande Grammis-nomineringarna.

Jag finner det som rapporterades intressant, men är också väldigt nyfiken på vem som nominerats i kategorierna barn, jazz, klassiskt och folkmusik med mera.

Bland de Grammis-nominerade som inte ens nämndes vid namn befinner sig ett antal av mina personliga vänner, och jag finner det lite märkligt att varken deras namn eller ens dess kategori nämns i sammanhanget. Inte för att de är mina vänner; utan för att de tillhör vårt lands mest väsentliga musiker.

Vilken roll anser sig Public Service ha i vårt samhälle? Vilka demokratiska spelregler anser Sveriges Televisions Kulturredaktion ska gälla?

Vad skiljer i det här fallet Public Service från de reklamfinansierade kanalerna? Och hur ska vi förhålla oss om vi enbart får oss till livs det som marknadskrafterna styr över?

Jazzsångerskan Monica Borrfors beskriver en ruggigt otäck verklighet i en kommentar på Facebook:

“Ja det är ju inget nytt detta ... När jag var nominerad för 2:a gången så fick vi som representerade barn, jazz, folkmusik, klassiskt höra från scenen före TV-sändning att:
– Ni som nu ropas upp och vunnit er kategori ska skynda er upp och hämta ert pris så att vi kan börja med den riktiga utdelningen!!
Jag blev chockad när man tänker på vilka otroliga musiker som var nominerade i olika kategorier och som fanns på plats!”

Jag skrev i somras ett inlägg om P2:s "Duellen" där jag frågade mig varför artister ställer upp på att göra ett 2 timmar långt radioprogram utan att få den minsta ersättning. 
Idag undrar jag: Varför låter sig artister förnedras utan att säga ifrån?

En annan Facebook-kommentar lyder:

“Har Grammis något att göra med konstformen musik?"
Den sistnämnda kommentaren är även den mycket intressant; för handlar det överhuvudtaget om musik?

Nä, såklart gör det inte det, det är mycket mer komplext än så. Men det är tänkbart att det i begynnelsen kanske ändå fanns en seriös idé bakom det hela.

När min man erhöll en Grammis och Gyllene Skivan år 1970, upplevde han redan då likartade symptom. Den mediala cirkusen – ivrigt påhejad av marknadskrafterna – befann sig fortfarande i sin linda. Och den var ganska otränad att med grova kängor marschera fram genom aningslösa mänskliga medvetanden, på styv lina. Men ju längre tiden gick; ju styvare blev linan. Och aningslöst mottagliga är våra sinnen.

Alla ägnar vi oss – medvetet eller omedvetet – åt olika former av manipulation. Men när självaste Public Service så uppenbart medvetet spelar med i skivbolagens kamp; mot mångfald och för egen ekonomisk vinning, gör det lite extra ont.

Varför är vi människor så benägna att ständigt betygsätta och bedöma varandra? Det är en fråga som jag ofta ställer mig. Redan i småskolan indoktrineras vi till att tänka i termen betygsättning och det präglar oss resten av livet.

Jag vill påstå att det är omöjligt att bedöma vem som är årets bästa musiker, kompositör, solist, låtskrivare eller för den delen bästa skådespelare eller bästa film ... Det är inte bara omöjligt. Det är onödigt. Konstnärlig kvalitet är inte mätbar på en skala och det upplever jag som befriande.

Bra – dåligt. Visst, där är jag helt med.

Men bäst – sämst?

Jag är förvisso ordförande i en nämnd som varje år utser stipendiater som verkar i en viss persons anda; en nämnd som likt alla andra levande varelser är påverkad av sin egen historia och sociala miljö. Den nämnd jag åsyftar äger inte rätten att stå som någon sorts mall för alla medborgares tyckanden. Vi är endast ett antal personer som försöker uppmuntra artister genom att uttrycka vår respekt, trots att det egentligen är ett väldigt svårt uppdrag att välja bland idel ädel kulturadel.

Jag anser givetvis att den stipendiat som röstas fram är väl värd sitt pris. Men att därifrån gå till att påstå att denne någon är “bäst” och därför överträffar alla andra existerande kulturarbetare; det är för mig otänkbart. Att bli vald betyder att man anses tillräckligt unik i det aktuella sammanhanget.

Jag ber er ödmjukt att notera skillnaden.

Apropå Grammisar; en per automatik jävig och vänskapskorrumperad jury väljer en vinnare. Och i havet av en festande samling branschfolk sitter ett antal bortvalda nominerade kreatörer och undrar vad som felades; intäkterna eller kvalitén?

Alla är vi manipulerade och manipulerande; vare sig vi vill eller ej. Vi påverkas av upplevelser och människor som vi under livet råkar stöta på. Allt vi missat blir till en brist inom oss och det måste vi ha i åtanke när vi tänker.

Ingen enda människa har en övergripande kunskap och därför inte mandat att vare sig döma ut eller döma in.

Låt oss människor få leva livet och njuta av musikens och konstens kraft utan inblandning av “bättre vetare” som någonstans ovan våra huvuden påstår att vi har fel när vi njuter.

Musik är ingen tävling.

Det är gemenskap.

Och jag väntar fortfarande på svar från SVT:s Kulturredaktion.