Tack, Hans Alfredson

15 oktober 2017

Tage Danielsson lämnade livet den 13 oktober 1985.

På dagen 32 år senare begravdes Hans Alfredson; fredagen den trettonde oktober 2017.

Båda begravningarna var borgerliga ceremonier, båda ägde rum i Heliga Korsets Kapell på Skogskyrkogården i Stockholm.

Under begravningsakten av Hans Alfredson fick vi skratta och gråta över en hel epok, en epok som tog halvslut redan när Tage dog, men som nu definitivt är förbi.

Begravningen blev en värdig blandning av sorgsenhet och happening.
Det kändes skönt i magen, rakt igenom, och särskilt fint var det att få sjunga med
i ”Öl”- refrängen.

Musik och text hämtad mestadels ur Svenska Ords produktioner framfördes med innerlighet och kärlek av musiker som under åren arbetat med HasseåTage;
Tina Ahlin, Jan Allan, Jan Bergnér, Monica Dominique, Tommy Körberg, Lars Olofsson och Svante Thuresson.

Peter Dalle läste Hans´ dikt ”Att låsa och fara” och anslöt under uttåget då musikerna spelade ”Hur glad får man vá?”.

Efteråt skålades det i champagne i Hans och Gunillas hem på Lidingö.


När jag på sjuttiotalet bodde på studenthem vid Tegnérlunden i centrala Stockholm satt kompisarna och jag på kvällarna och lyssnade på Lindemän, på grammofon. Vi kunde alla Lindemän utantill. Alla. Vi citerade dem dagligen, vi kunde knappt prata med varann utan att lägga in nån liten Lindeman-knorr.


Och jag minns när min dotter Sofia var nio år; Hasse kom på besök, lyfte upp henne i knät och berättade en saga.

Eller när han sjöng ”True love” för Jan på hans 75-årsdag; en sång som så starkt förknippas med Hasse, som han ju alltid sjöng när det var kalas. Den var förstås given under begravningen, då med Tommy Körberg som solist.


Jag minns Hans´ egen 80-årsdag. Alla var glada, alla utom Hans själv. Han log vid endast få tillfällen under den där ljuva sommarkvällen i trådgården på Lidingö. Men när han berättade hur han erhållit den blomsterkrans som prydde hans åttioåriga huvud – då lyste han upp.

Det var nämligen så att han hade vankat omkring i Gamla Stan några dagar tidigare och blivit så pinknödig att han var tvungen att gå in i närmsta affär för att be att få låna toaletten. Det var en blomsteraffär, och kvinnan som ägde butiken skickade blomsterkransen till Hans på den stora dagen.

Han var så fin i den. Fin men sorgsen.

Han mådde inte bra de sista åren.

Insikten om att det roliga var över, var smärtsam.

HasseåTage har präglat generationer och varit även en politisk kraft, i dess bästa bemärkelse. Jag är gränslöst tacksam över att ha tillhört en generation som fått ta del av, och fostrats av dessa varma och kärleksfulla genier; två unika snillen som lyckats med konststycket att under decennier berika en hel nation.