Jag ler varmt när minnet kommer till mig;
Du stod här i köket, drog upp axlarna mot öronen, rynkade ihop näsan, plirade
med ögonen och log och sa lite skämtsamt och halvt generat att du var hungrig.
Förr om åren var du alltid hungrig när du kom, Georg. För du hann inte alltid
äta frukost där hemma på Tavastgatan. Inte hade du haft tid att tänka på nåt så
ointressant som mat. Du hade väl komponerat 14 nya barnvisor eller skrivit en
storbandssvit eller en opera och i skaparyran glömt att äta frukost.
Du ville gärna ha ett par ägg och några skivor hembakt surdegsbröd.
På brödet la du ett tjockt lager smör och massor med ost.
Och till det en stor kopp kaffe.
Minuten innan hade du baxat dig in genom den trånga smala köksdörren med
armarna runt kontrabasen och det svarta håret i ett spretande krull.
Och du var iklädd ditt så användbara jättesoliga georgriedelska leende.
Det som var ditt och bara ditt. Ett leende som fick dina plirande ögon att smalna till
tjockleken av ett taktstreck. Och så log du med hela ansiktet och sa lite släpande;
”Ojdå. Jag är visst lite sen.”
Du kom ofta i sista minuten, Georg. Eller snarare strax efter den sista
minuten, men din tonsättarkonst och ditt basspel förlät allt sådant
världsligt trams som att passa tiden.
Få ägde din förmåga att fånga en text och så genialt översätta den
till tonspråk – melodier så lättillgängliga, men fulla av överraskande
tonsprång och lekfulla skutt mellan taktarterna.
Du spelade inte mycket piano, men du skrev pianostämmor mer
pianistiska än de flesta. Jag var alltid så förundrad över det.
Och barnvisorna – de var inte enbart barnvisor. De var för alla.
Jag minns när Jan Allan, din vän och spelkamrat under sju decennier, ringde
till Fårö dit du flytt för att få lugn och ro för att börja skriva på den där operan
som orkestern skulle börja repetera tre dagar senare. Du anlände till Fårö på
fredagskvällen och Jan ringde dig vid tre-tiden dagen efter och frågade:
”Har du kommit igång med den där operan nu då?”
”Nej, men jag har skrivit 23 nya låtar till Barbro Lindgren.”
Du är nog förresten den enda i världshistorien som lyckats göra avdrag på
deklarationen för ett fårstängsel runt Fårö-gården eftersom baggarna och
tackorna bräkte utanför fönstret och störde ditt komponerande.
Under många decennier smockfyllde du kontinuerligt det nationella förrådet
där vi lagrar våra musikskatter. Din kreativitet var häpnadsväckande och
antalet kompositioner växte oupphörligt, om än inte med 23 nya låtar varje dag.
Dessutom var du en unik basist, där fanns en djup seriositet i varje anslag, varje ton.
En dag när vi satt vid vårt gamla slagbord i vårt gamla kök här på lidingön berättade jag för dig
hur mycket din musik betytt för mig, men också för mina sång- och pianoelever.
Du fick veta, från alla håll och kanter, medan du fanns ibland oss.
Jag har, som tack för allt du gett, fyllt dina öron med uppskattning och din
mage med bröd och strömmingar och potatisar och soppor och omvårdnad
genom åren, då du alltid lika hemtamt bänkat dig vid vårt köksbord.
En kort minnesbild har etsat sig fast. Det var då du efter en hel dags
repetitioner här hemma, i slutet av 90-talet, stod vid bilen på gården
och ropade upp till mig där jag kikade ut genom köksfarstun;
”Tack för den goda maten, Ann!”
Och jag ropade tillbaka;
”Tack för all fin musik, Georg.”