Tack Rune Gustafsson
17 juni 2012
Hur många koppar kaffe har jag bryggt till dig under åren, Rune?
Jag kan inte räkna dem alla ...
När du besökte oss, då kom du bara. Det var inget snack om att göra sig till eller vara överdrivet artig. Du bara klev in genom dörren och så fanns du bara där, som vilken möbel som helst. Lika naturligt som att gungstolen stod i burspråket och flygeln stod i musikrummet, lika självklart stod du i hallen och sa ett lågmält ”Tjena”.
Du smälte in, som den självklaraste av familjemedlemmar.
Och du vaggade in i vardagsrummet, öppnade gitarrfodralet, plockade ur instrumentet och hängde det över axeln. Gick in i musikrummet och svarade alltid likadant på mina frågor;
”Vill du ha kaffe, Rune?”
”Ja tack. ”
”En macka till? Eller en kaka? Eller vill du ha lite lunch? ”
”Nej tack, bara en kopp kaffe.”
Och jag började brygga ditt svarta kaffe och du började genast att spela. På ditt så ljuvliga vis. Med ditt så ljuvligt, mjuka sound som letade sig in till mig där jag stod i köket med kaffedoften snirklandes in bland mina luktsinnen. Så bomullsmjuka ljöd dina toner, lika smeksamma var de, lika varma som Jans trumpetspel.
Ni var ett – du och Jan.
Hur många gånger har jag inte suttit i min skrivarfåtölj och författat, hur många stunder har jag inte stått i köket och lagat mat eller bakat bröd och samtidigt haft dig Rune, en av världens bästa gitarrister, som bakgrundsmusik. Live.
Hur många gånger har jag inte intagit min lunch, under det att du, Jan och Georg Riedel repeterat i musikrummet alldeles runt hörnet och jag har serverats en levande lunchmusik som de flesta skulle betala hundratals kronor för att få lyssna till.
Första gången jag träffade dig, för ca 22-23 år sedan, då åkte jag med dig ner till Eksjö där du och Jan hade ett jobb tillsammans med Svend Asmussen. Jag satt i baksätet på din bil, i 4 timmar, och du berättade historier. Oupphörligt. Utan paus. Du slutade inte ens när vi stannade vid vägkrogen för att äta. Det bara rann berättelser och vitsar ur dig.
Roligare människa än du, får man leta efter. Du var inte alls som du såg ut. Utanpå var du i det närmaste en stenstod.
Inuti lekte du konstant.
Tack Rune, för allt du gett mig och världen.
Jag kommer aldrig, någonsin att glömma dig.